Av Marianne Johansson

-

12 juli, 2019

Har det hänt något på 70 år?

Av Lars Johansson

 

Torsdagsmorgonen den 11 juli var vi drygt tjugo hembygds- och fågelvänner som försökte få upp vittringen efter ”mäster Erik”. Han startade vid fyratiden från Bruksgatan 7 som då låg i utkanten av staden. Vi startade klockan 07.00 från fågeltornet efter Ormestagatan och där nu staden övergår i naturreservatet Oset.

 

Erik noterade 59 fågelarter och vi bara 53. Trots inte allt för olika siffror noterades en hel del skillnader i artsammansättning.

De arter som vi båda noterade var kricka, gräsand, häger, brun kärrhök, tofsvipa, enkelbeckasin, gluttsnäppor, grönbena, skratt- och fiskmås, gråtrut, fisktärnor, ringduva, tornseglare, ladusvala, sädesärla, kol- och björktrast, sävsångare, rörsångare, törnsångaren, trädgårdssångare, svarthätta, lövsångare, svartvit flugsnappare, talgoxe, skata, kaja, kråka, stare, pilfink, grönfink, steglits och sävsparv.

 

Vi kunde anteckna oss några arter som inte han fick med, nämligen knölsvanar, massor av grågäss och en hel del kanada- och vitkindade gäss, bläs- och snatteränder, vigg, knipa, gråhake- och svarthakedoppingar, skarvar, vattenrall, småfläckig sumphöna, sothöns, strandskator tre, brushane, rödbena, gräshoppsångare och nötväcka.

 

Några kommentarer kan vara på sin plats.

Gässen har haft en otrolig utveckling på gott och ont.

Erik noterade skedand samt skäggdopping och det borde vi också gjort om vi spanat noggrannare. Vi missade blåmes, bofink m fl då vi inte besökte strandskogen.

Men sorgligt är det att sånglärka, trädpip- och ängspiplärka samt gulärla lyser med sin frånvaro i häckfågelfaunan. Glädjande är dock att rödbena, svarthakedoppingar och gråhakade dito numer till hör det häckande fåglarna. Strandskatan och numera ett säkert inslag under häckningstid trots att de föredrar att låta ungarna växa upp på CV- området.

Antalet individer av arter så som sothöns och doppingarna har genom att våtmarkerna återskapats ökat på ett positivt sätt.

 

En sammanfattning av jämförelsen kan kanske bli – vilken tur att ”mäster Eriks” pappa fick jobb som fanjunkare på I3 och Erik därmed måste lämna Värmland. För hur hade det sett ut vid Oset om inte hans fågelintresse tidigt ledde honom till hjälmarestranden?

 

Kommentarer

Det finns inte några kommentarer för detta inlägget ännu.

Skriv en kommentar