Av kenthalttunen

-

7 juli, 2019

Osetvakten i Erik Rosenbergs fotspår!

Osetvakten startades hösten 1948 av Ornitologiska klubben. Från 1953 fortsatte Närikes Fältbiologiska Ungdomsförening till 1964 då Föreningen Kvismare Fågelstation tog över. De avslutande åren från 1988 hade Närkes Ornitologiska Förening ansvaret.

Vaktområdet har under åren varit i stort sett konstant och vaktdag var söndag. Ett besök kunde ta många timmar från gryning till sena eftermiddagen.

 

Att erbjuda människor en trivsam vistelse i naturen är inget nytt. På vårkanten 1952 bestämde sig Ornitologiska Klubben (OK) i Örebro för att visa upp fågellivet vid Oset. I slutet av 1960-talet tog OK hjälp av Fältbiologerna och nu är det Närkes Ornitologiska Förening som tagit över traditionen.

 

Vi går i Mäster Eriks fotspår för att se förändringarna i Oset. Vad har hänt med fågellivet och hur har naturen ändrat sig?

1949 den 11 juli gjorde Erik Rosenberg en tur till Oset. Han hade Osetvakten och vi ”går i hans fotspår”. Vi gör en jämförelse med vad som hänt under de 70 åren mellan då och nu.

Välkommen med!   Läs mera om aktiviteten här …

 

För 50 år sedan författade Erik Rosenberg en ”PM FÖR OSET-GUIDER” som här nedan citeras ordagrant. Vi får hålla i minnet att mycket har förändrats i området som dessutom utökats avsevärt. Men själva Oset – det vill säga åmynningen är den samma.

 

Erik Rosenbergs PM

  1. Utsikten från gamla soptippen. Härifrån blickar man ut över Oset, landskapet vid Svartåns mynning och strandmarkerna vid Hjälmaren, som själv blänker fram mellan strandens dungar. Man kan peka ut i stora drag det aktuella områdets utsträckning, Osets naturreservat således, från Ormesta holme med fågeltornet över till Lillåns mynning, som gömmer sig bakom Aspanäs och oljehamnens anläggningar.
  2. Under vandringen vidare efter åkanten kan lämpligen en av ledarna gå ett stycke före för att avlyssna fågelsången och söka få fram något särskilt anmärkningsvärt som rödvinge, järnsparv, rördrom osv., i händelse vilket han stannar och delger gruppen. Den ”pratsamme” ciceronen kan nämna några ord om ån, som fordom kallades Trosan och svängde av mot söder i en båge och vara kvarvarande rest skall få beskådas längre fram. Skogen vi se består av björk, klibbal, gråal och asp, den har växt upp efter sjösänkningen på 1880-talet, innan dess var här ett öppet landskap av mader och gräsängar. En lektion i de vanliga lövskogsfåglarnas sång kan här lämpligen ges om gruppen består av ”nybörjare”.

Vattnet i ån kan också komma på tal, det måste vara bättre nu sedan pappersbruket renar sitt avlopp, men vi väntar på att stadens reningsverk fullbordar det s.k. tredje steget, som tar bort närsalterna och därmed dämparsjöns vattenblomning, som på senare tid blivit alltmer förödande under högsommaren. Frågar någon om fisk kan man svara att ån såväl aborre som gös och gädda förekommer och att metning är tillåten bara inte inom reservatet.

  1. Lillåkanalen påpekas, den är 700 m lång och Urholmen där skogen får sköta sig själv. Vid landfyren kan man lämpligen stanna för att peka på ”Bomarsundsten” på andra sidan ån. Och då kan man dra anekdoten: Under Krimkriget 1854 anföll en engelsk-fransk flotteskader ryssarnas fästning Bomarsund på Åland och bombarderade den sönder och samman. Kriget så nära inpå Sveriges knutar gav givetvis ett kraftigt eko i landet. Samtidigt brukade en känd Örebroborgare om höstkvällarna dölja sig invid den nämnda stenen för att bombardera de sträckande andflockarna med sin hagelspruta. De svartkrutladdade skotten dånade vida omkring. Folkhumorn i Örebro utlät sig: ”Hör så det dånar från Bomarsund!” Sedan dess har den här platsen benämnts Bomarsund.
  2. Vid spången bör man en stund avlyssna bastardnäktergalen, om tidpunkten är från sista majveckan till junis mitt. Under nämnda tid bör man också se efter och påpeka om vattenvivan Hottonia står i blom i vattnet alldeles intill spången.
  3. Utkommen på det öppna fältet kan påpekas att man befinner sig på Dyna, att marken här består av svämsand, som Svartån hämtat från Karlslundsåsen och sedan vid vårfloden avlagrat. Gammelån pekas ut. Man ser här att man egentligen befinner sig på en holme och bör veta att den heter Fittjeholmen. Under medeltiden hörde den till Riseberga kloster, som fick god inkomst i form av fisk och sjöfoder. Vissa örebroare respekterade inte klostrets privilegium, varför det 7 juni 1483 en rättegång ägde rum just där vi nu befinner oss. I domslutet fastslogs att detta område, Fittjeholmen med dess vass var Riseberga klosters till ovärldliga ägo. På senare tid ägdes området av Johan Behrn, den stenrike, orginelle och populäre örebroborgaren, vars sterbhus vid Örebros 700-årsjubileum donerade Fittjeholmen till staden och naturreservatet.
  4. Björkarna invid stigen ned efter Gammelån har vuxit upp efter sjösänkningen och kunna alltså inte vara mer än omkring åttiofem år gamla. På plattformen fås en rundblick över sjön och fågelmarken på udden och kring Ladviken. Liret historia kan dras mellanobservationerna. 1921 fridlystes fågellivet inom västligaste Hemfjärden. 1943 avsatte Örebro sina ägandes marker och vatten kring Oset som fågelpark. 1951 reste Örebro ornitologiska klubb fågeltornet på Ormesta holme som det första av sitt slag i Sverige. 1968 förklarades Oset som naturreservat av länsstyrelsen. Ormesta holme är bevuxen med ädla träd främst ek, vilket visar att det var holme redan före sjösänkningen. Man bedömer att c:a 235 olika arter setts vid Oset. 

Örebro den 29 april 1969

Erik Rosenberg

OK 1

Kommentarer

Det finns inte några kommentarer för detta inlägget ännu.

Skriv en kommentar